Grenaderen 2011

En slags race rapport från en medelålders motionär från världens tuffaste skidtävling:

1) ATT LITA PÅ SIG SJÄLV
Redan på Torsdag kväll/Fredag morgon var skidorna preppade med både glider och fäste. Det blev en mix av VR30, två korta lager med VR40 och VR30 utanpå.
Kom till start och provade skidorna med OK resultat men efter att ha kollat på frenetiskt vallande medelålders män så blev jag osäker och la på ett kort lager med VR40.
Om detta var anledningen till att skidorna gled sämre än folk vid sidan av är osäkert. DUMT!

2) ATT LÄRA SIG AV MISSTAG
Förra året självseedade jag mig sist i pulje 2 och blev därefter tvungen att stressa förbi folk utanför spåret. I år stod jag därför i början av 2'an och tog turen upp till Kikutstua (17 km) och därefter Storflåtan (33 km) som uppvärmning. Ingen stress, hålla sin plats i köen, fokusera på att ta till sig näring utan att man där och då kände för att äta. SMART!

3) ATT VARA RÄDD FÖR GULA SNITSLAR
Stigningen upp till Løvlia gick hur bra som helst. Nu var spåren hårdare då denna sträcka troligen är preparerad hela vintern. Efter Løvlia får man en fin utforsbacke att vila upp sig i. Men så minns man Fisksetra och börjar oroa sig fastän det är flera kilometer kvar.
Så ser man de gula snitslarna som förvarnar om att här är en "piste noire".
I början plogar man lite grann, så ökar farten och det blir omöjligt att ploga i bob-banan som är slipad ned till is/skare lagret. Tappade balansen i sista kraftiga svängen och 1/100 dels sekund senare liggar man där och studerar 4 st rompetasker som tidigare medtävlanden har tappat i deras närkontakt med backen. CHICKEN!
Fisksetra är backen mitt mellan punkt 3 och 4 (Løvlia och Kleivstua).

4) ATT KÖRA I KÄND TERRÄNG
Skidorna börjar fungera bättre längre ut på dagen. Kleivstua passeras och så upptäcker jag at det är exakt samma trasse (Kleivstua-Sørsetra) som jag gick med pannlampa for några veckor sedan. Sørsetra till Sollihøgda är småkuperat och i sista backen får man en formidabel utsikt ned mot Tyrifjorden. E16 passeras och dagens första varma måltid intas. En varm våffla att tugga på i utförsbacken.

5) ATT GÅ TOM

Trodde att Sollihøgda var 70km och 20 kilometer var. Man ack så fel man kan ta. Efter 4 kilometer så står det en 70 km skylt och det var då alla krafter tog slut. Stoppade desperat i mig mer att äta men det var för sent. Det är fyra långa motlut på väg till Sandungen som är helt otroligt jobbiga. Nu ut på dagen börjar det yra av annat folk som skall ut på tur i marka så det kommer några kommentarer från folk som undrar om man verkligen är med på tävling. Hastigheten är ju inte så övertygande och tekniken sviktar. Det gör ont lite här och där. Efter depået vid Sandungen blir det mycket utför och chans att vila upp sig. Så är det bara transportetappen förbi Semsvannet och ängarna fram till Prinsessan Ingrid Alexandras skola Jansløkka.

Resultatet visar sig vara 54 minuter fortare än förra året. Det skylles nog inte god form men en hel del bättre väder och planlagt.
236 Pålsson,Bruno ERICSSON B.I.L. 6:49:05 +1:57:27

Goda anledningar till att anmäla sig till Grenaderen:

• Otroligt fin natur att färdas genom
• Lagom många som startar (läs inte samma stress som i Birken/Vasaloppet)
• Enkel logistik (resa/övernattning/arrangör transport etc)
• En god känsla att ha genomfört detta tuffa lopp.

Anledningar till att inte göra detta igen:

• Gula snitslar=farliga utförsbackar. Ja, Fisksetra är ingen jag tycker om.
• Om man skall satsa på Vasaloppet så är två veckor mellan tävlingar inte optimalt.